Har ni någonsin känner er helt otillräcklig?
Har ni någonsin känt att ni inte räcker till?
Idag är en sådan dag. Jag gråter, är helt slut, längtar efter mina barn hemma, längtar efter Micke och bara känner att jag går i bitar snart.
Att vara länge på sjukhus när jag sa från början att tid finns inte gör mig frustrerad.
Jag har, tycker jag själv legat steget före alla läkare. Frågat om en det ena än det andra och fått till svar att det är inget farligt.
Men vad händer? Jo Johan får en blodförgiftning som jag hela tiden hävdat från början att han kan få.
Jag är orolig så det gör ont. Jag är frustrerad över att allt tar sådan tid. Jag mår skit över att Sebbe vaknar och gråter efter mig om nätterna.
Saknar min kassa vardag med strykning och tvätt, gnäller över vem som tömmer kattlådan och vem som tömmer diskmaskinen.
Jag är orolig över Johan. Det gör ont i mig att inte kunna hjälpa. Att inte alltid förstå och att hela tiden få andra att förstå hur han känner och mår.
Att gråta ger vackra ögon sägs det. Fan va snygga ögon jag kommer att ha efter denna vistelse.
Önskar att jag kunde bara släppa känslan av dåligt samvete och bara vara här och nu!
Önskar att tårarna tog slut och jag önskar att jag fortfarande låg kvar i Mickes famn och luktade in tryggheten och det lugn han utstrålar!





